Vi var sex personer som åkte tillsammans ned till Motala för att invänta vår tidiga start på lördagsmorgonen 05.06. Vi la oss tidigt men jag kunde inte somna. Tror att jag somnade vid 23-tiden och vaknade sedan 02.00 och kände mig nervös............... och hade ont i halsen. Var tveksam till start, men jag tog beslutet att iallafall starta och i så fall avbryta om kroppen skulle protestera totalt. Jag tog panodil kvällen innan och innan tävlingens början. Strax efter 03.00 var det dags att gå upp och äta så mycket gröt man bara orkade. Jag åt en portion, fick inte i mig mer. Vid 04.30 var det dags att cykla från campingen in till Motala centrum för start. Peppar, peppar,,,,,,,,,,,, det regnade inte.
I startfållen är det en speciell känsla, man ser alla förväntansfulla, glada och laddade personer. Jag var nervös, men jag vet att jag inte var ensam om den känslan. Starten gick och även regnet gjorde entré......... jobbigt. Det regnade och regnade, jag blev riktigt blöt och kände hur vattnet sipprade mellan tårna vid varje tramptag. Till Jönköping gick det riktigt bra, hade snitt på 30 km/h, därefter kom min dipp, en ordentlig dipp. Min utrustning strulade, kedjan hoppade av två gånger. Fick stanna och få till utrustningen igen. Jag kände mig sliten och stannade därför för att äta. Jag sökte efter den "rätta" klungan, men fick inte till det, antingen körde de för långsamt och jag tog beslutet att åka om, eller så var klungan för snabb för mig. Nu var det riktigt tungt!! och mer än hälften var kvar. Otroligt psykiskt nedbrytande.
Räddningen kom! Fann draghjälp! Tack Stefan! Vi kämpade tillsammans resten av loppet, turades om att dra och påminde varandra om både mat och tillföra vätska. Både jag och Stefan var förkylda. Men cyklingen gick inte så tungt längre och mil efter mil betades av. Tempot höjdes och jag kände mig riktigt laddad igen. Dock gjorde sig baksidan av mitt vänstra ben tillkänna och varje tramptag gjorde ont. En dragning i rygg och axlar likaså för att inte tala om rumpan =). Hade dock "rumpräddaren" den berömda Medevi salvan. En mycket bra investering.
När det var 2 mil kvar tog jag min sista gel, en socker lösning som är hur otäck som helst men avgörande. Energin kom tillbaka och jag började känna att "jag kommer att klara det här". Måtte bara mina däck och slangar hålla!!!
5 km kvar och tårarna kom......... en längtan.........snart, snart, snart!!!!!! Sista rakan och in i centrum igen. Jag drog ifrån Stefan och resten av klungan vi hade bakom oss, och jag tänkte bara på att jag ska under 12 timmar, jag ska klara det. Men jag visste att det bara var några minuter kvar, jag fick pressa det sista jag hade kvar i kroppen. Jag såg och hörde folk som jublade och jag såg det bästa av allt....MÅL och tidsmattan. JAG KLARADE VÄTTERNRUNDAN och tiden ja........11 tim 59 min !!!
En lättad Elin, oerhört lättad !
Tack Stefan, tack gänget och tack alla som hejat på mig !!